Surahammars bruksmuseum är e; industrihistoriskt museum i Surahammar värt e; besök för den som är intresserad av hur Sveriges industristyrka och välstånd ursprungligen skapades av företagare, ingenjörer och yrkeskunniga arbetare. Museet är värt en omväg, kolla dock först a; museet är öppet eLersom öppeMderna är begränsade.
I denna text redovisas främst vad som visas av järnframställningen och bearbetning i form av maskiner, ugnar och valsar. Museet som skapar intryck av a; man en dag stängde och gick. Verktyg o liknande finns kvar. I själva verket är bruksmuseet skapat och delvis ihopsamlat under 1920-talet. Museet invigdes enligt uppgiL i slutet av 1920.talet och har således mer än hundra år på nacken som museum över Surahammars genom århundraden vikVgaste industrinäring. Anläggningen är mycket intressant och välskö;.
Stångjärnsverket
Stångjärnsverket som presenteras i museet som är från 1840 och innehåller en vedeldad puddelugn med ångpanna,
en lancashirehärd, en blåsmaskin, en vattenturbin, transportkärror, valsverk av olika slag,
en mumblingshammare, en knipphammare, en vällugn och maskiner för tillverkning av järnvägshjul. Tillverkning av järnvägshjul är än idag en viktig industri i Surahammar. Många är det järnvägsvagnar som rullar på hjul tillverkade i Surahammar.
Vedpuddelugn med ångpanna
Puddelugnen i museet är en vidareutveckling av de engelska stenkolseldade puddelugnarna. Den utvecklades av Adolf Zethelius vid Nyby bruk. Han tog patent på vedpuddelmetoden och införde den i sina egna järnbruk inklusive Surahammars bruk. Färskningen (oxideringen) av kol, kisel och mangan görs i flamugnen. Veden matades in på kortsidan av en eldpojke. Puddlingen sköttes av en mästare (bollare) på framsidan och en bakbollare på baksidan och därtill fanns ytterligare två hantlangare. Tackjärnet förvärmdes i ugnen närmast ångpannan och flyttades sedan till flamugnen. Tackjärnet bearbetades med spett till en degig konsistens som makades hop till bollar. Bollarna togs ut och flyttades till mumblingshammaren med en handdragen transportkärra.
Mumblingshammare
Här slogs bollarna ihop till avlånga, runda eller
fyrkantiga smältstycken. Mumblingshammaren är sannolikt tillverkad av Arboga Mekaniska Verkstad. Bruket hade två puddelugnar i drift vid mitten av 1800-talet, senare ytterligare en. Ångpannan byggdes till i efterskott för att ge ånga till de ångdrivna hamrarna. Produktionen var som högst 1900 – 1903 då upp till 2 300 ton producerades per år i 3 ugnar. Puddelsmidet upphörde år definitivt år 1907.
Stångjärnshammare
Stångjärnshammare / räckhammare för utsmide 7 utsträckning av stångjärn
Lancashirehärd
Lancashirehärd med handverktyg flyttades hit från Svanå bruk. Lancashireprocessen härstammar från grevskapet med samma namn i Storbritannien. Där användes stenkol till uppvärmning. Metoden anpassades till Sverige med träkol i stället av Gustaf Ekman och infördes under 1830-talet. Den kombinerades med Ekmans uppfinning år 1843 av en så kallad vällugn. Därmed blev metoden ekonomiskt konkurrenskraftig. Lancashirehärden i museet är en av de fyra som fanns i Svanå bruk. Den flyttades till det blivande bruksmuseet när Svanå bruk lades ner på 1920-talet.
Lancashirehärden består av en låda sammansatt av tackjärnshällar. Kolet östes in i härden med den stora vaskgrepen. Blästluft från blåsmaskinen infördes genom härdens två sidoväggar. I härden
förvandlas tackjärnet till smidbart järn genom färskning i en träkolsbädd.
En påsättning bestod av 145 kg tackjärn som lades till förvärmning i den bakre delen av härden. Kolet östes in med den stora vaskgrepen. Det förvärmda järnet drogs ner i härden med en krok och började så småningom smälta. Då vidtog färskbrytningen. Smederna förde upp klumpar av järn och slagg som bildats på härdens botten med ett spett. Detta arbetsamma moment är genomförbart med hjälp av de horisontella, kontinuerligt upp- och nedåtgående ”Lagerwalls” hjälpbrytare som stöd för spettet. Den färdiga smältan fördes direkt med smältkärran till mumblingshammaren där den slogs ihop.
Vällugnen
Vällugnen med smältstycken för värmning. Vällugnen från 1840-talet i museet kommer från Svanå bruk. Framför ugnen smältstycken. Den användes för att förvärma smältstycken
innan valsning i valsverket (vällning = värmning). I koltornet förbränns trä som kunde vara uppblandat med torv och stenkol. Förbränningen sker med syreunderskott. Då genereras en brännbar gas (gengas). Den brinnande gengasen leds genom de fem härdarna. Den hetaste ligger närmast koltornet. Smältstyckena läggs in i den svalaste härden, och flyttas successivt mot den varmaste härden (ugnen lutar något nedåt mot koltornet). De färdigvärmda smältstyckena lyftes med en tång, upphängd på en lina och matas in i det första valsparet. Vällugnen är försedd med luftförvärmning.
Knipphammare
Med knipphammarem smidde smeden ut stål som tillverkats enligt brännstålsmetoden till 5/8 ́ ́ fyrkantsjärn lämpliga för eggstål.
Valsverken
I museet finns flera valsverk bevarade. Det finns ett grovverk, ett mediumverk, ett finverk och ett universalverk. Dessa användes för att valsa stångjärn, varav en del var avsedda för ekrarna i de tidiga järnvägshjulen. Runt valsverken är golvet belagt med järnhällar för att ämnena ka kunna hanteras lättare. Skevheter hos de färdiga produkterna justerades på riktarhällen. Valsverken drevs ursprungligen av vattenhjul, som senare byttes ut mot vattenturbiner.
Duovalsverk med förvalspar och armjärnspar från Sam Owens verkstad. Till detta finns trioverk för fyrkantvalsning samt Uhrs universalvalsverk och en alligatorsax för klippning av stängjärn. Allt drivet till en början av vattenhjul. Hjulen på
bilden är stora och tunga svänghjul som håller rörelsen jämn och utan svängningar i hastighet.
Grovalsverk i form av ett duoverk med 3 stolpar för utvalsning av puddelhettor. En heta är inom metallbearbetning det varma stycke som håller på att valsas ut. Första stolparet används för förvalning, det andra vid valsning av armjärn och det tredje vid tillverkning av trekantsjärn som båda används vid tullverkning av järnvägshjul som under lång tid varit en huvudprodukt från Surahammars bruk och fortfarande tillverkas i Surahammar av annat föreetag.
Mediumvalsverk i form av ett trioverk med två stolpar. Det inre paret valsade färdigt fyrkantjänr medan det yttre är en variant av universlvalsverk med maskinell storskruvinställning för att reglera valsstöängernas bredd och tjocklek. Detta triouniversalvalsverk är konstruyerat av Gustaf Yjr och blev installerat i Surahmmars bruk är 1881.
Finvalsverket var via en typ av övergöringsväxel och koppeltrilla anslutet direkt till svänghjulets axel för att drivas separat. Valsstolarna är tillverade vid Nyby bruk. Vid finvalsverket valades stångstål av olika typoer som fyrkants- och rundjärn liksom plattjärn till fjädrar.
Zweibergks universalverk
Uppfinnaren av detta universalverk var Ernst von Zweibergk. Verket bestod av en kombination av stående och liggande slätsvarvade valsar. Det stycke som skulle bearbetas fördes från dena typen av vals till den andra och kunde således berabetas samtdigt på alla fyra sidor. Produktionen av balkar med olika profiler ökade rejält när universalvalsverket installerades år 1881 vid Surahammars bruk.
Hjulsmedjan
I hjulsmedjan tillverkades järnvägshjul. Smedjan var i drift 1865 – 1901. Den tidens järnvägshjul hade ekrar mellan hjulringen och navet. Ekrarna tillverkades av plattjärn som veks på två ställen så att man fick två raka ekrar och en böjd del av en hjulstomme (lancashiresmidet var mjukt så det gick lätt att böja). Ekrarna läggs i en jigg ihop med navet. Dessa sammanfogas med en metod som kallas vällning eller ”hetsning”. Detta är den så kallade innerhetsen. Det genomförs i en ässja med glödande kol och blästluft. Sammanfogningen görs i en press. Därefter sammanfogas ekersatsen med hjulstommen. Metoden kallas ytterhets. Hjulstommen värms till vitglödande i kolbädd och flyttas till en press. En värmd trekantstav monteras i hörnet mellan stomme och ekrar och det hela pressas ihop. Utanpå hjulstommen monteras själva slitytan, den egentliga hjulringen. Först måste ytorna svarvas noggrant. Hjulringen värms och monteras runt den kalla hjulstommen. Hjulringen krymper vartefter den kallnar och sitter fast (krympförband). På motsvarande sätt krymps två hjul på en hjulaxel för att skapa ett hjulpar.
Blåsmaskinen
Vattenturbinen drev pumpverket till den första vattenledningen med vatten från Kolbäcksån. Pumpverket byggdes vid Kolbäcksån öster om bruksholmen. kvarnen öster om bruksholmen.
En Bagges blåsmaskin. Till vänster är inloppet till vattenturbinen. Till höger om blåsmaskinen finns en pendel för slagprovning av stål.
Tidiga blåsmaskinger för blästerugnar, smältugnar och smide var gjorda i form asv spetsbälgar. Bälgarna drevs med trampning. Drivning med mvattenhjul infördes för större effektivitet och mängder luft i flödet. Jonas bagge konstruerade 1835 en cylinderblåsmaskin av gkutjärn för att öka blästluften till masugnar och kom att bli mycket använd. Bagges blåsmaskin blåsmaksin av gjirjärn hade tre stora cylindrar där luften komprimerades av kolvar. Kolavara löpte i cylindrarna drivna av en vevaxel och var sin kolvsläng. Dessa blåsmaskiner drevs av vattenkraft via ett vattenhjul. De enekverkande blpsmakinerna är alltid ståenden- På
ovansidan samlas luften i en s.k väderlåda för att ytjämna luftflödet.
Smedjor och masugnar i Sverige hade blåsmaskin för att få tillräckligt luftflöde till förbränningen, så kallat bläster. Blåsmaskinen i museet är av professor Jonas Baggeskonstruktion. Den kommer från Jädraås nedlagda smedja i Gästrikland. En likadan fanns i Svanå bruks lancashiresmedja.
Diverse
Brinells provnings för bestämning av hårdheten hos stål. Den var i användning till 1920.
Sandblästringsaggreagt i två delar.
Vattenhjulshuset
I vattenhjulshuset som ligger bakom mumblingshammaren finns vattenrännan som drev ett vattenhjul kopplat till mumblingshammaren. Vattenhjulet var ursprungligen av trä, men byttes på 1870-talet mot ett med plåtskovlar, tillverkat av Arboga Mekaniska Verkstad.
Entrébyggnaden
Entrén ligger mellan vattenhjulshuset och lysmaskinhuset. Här finns informativa tavlor, hela och delade järnvägshjul. Det finns modeller: en modell av bredbandsverket som togs i drift 1959, en modell av projekt Stål 74 där Surahammars bruk samarbetade med Spännarhyttan och en modell av ett äldre reversibelt valsverk.
Lysmaskinhuset
Lysmaskinhuset byggdes 1887 och genererade elektricitet med en generator kopplad till en vattenturbin via en drivrem. Driften med el slutade 1915. Då fanns större kraftverk i Kolbäcksån. I lysmaskinhuset finns ett elektriskt museum. Här finns utrustning för generering av elektricitet, till exempel en ångmaskin från Spännarhyttan, transformatorer med mera. Här finns också en elektrisk högfrekvensugn och en elektrisk motståndsugn.
Till ovanstående se bilder i inledningen till min text.
Vagnhallen
Loket Vaulunder och en vagn för timmer från Lisjöbanan.
I en järnvägshallen finns järnvägsutrustning från Lisjöbanan. Den förbindelsen användes för att transportera bränsle, i huvudsak ved, från Lisjö till bruket. Vedpuddelugnen krävde mycket bränsle. Man använde ett ånglok, kallat Vaulunder (äldre namnform av Völund), byggt i Kristinehamns Mekaniska Werkstad. Järnvägen byggdes på 1870-talet och loket gick i trafik fram till 1926. Loket finns i järnvägshallen tillsammans med en timmervagn och en persontransportvagn.
Källor: Wikipedia och information i bruksmuseet liksom allmän brukslitteratur. Bilderna är författarens förutom Vaulunder som är från Wikipedia.
Surahammar den 19 april 2025 Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar