Medförfattare till Kerstin Ekman är idéhistoriken Gunnar Eriksson. Boken kom 2011 och är en samling essäer om botanik, blomstervandringar samt kultur- och litteraturhistoria med anknytning till växter och blommor.
Det är en mycket läsvärd och god bok om än inte i nivå med den stora och lysande boken ”Herrarna i skogen”. Recenserad tidigare.
I bokens första del är en del av essäerna sannolikt insatta för att professor Gunnar Eriksson skall få briljera med fjällvandringar. Har man som undertecknad vandrat i Sarek och bestigit Kebnekajse är beskrivningarna av ”strapatserna” i Padjelanta inte helt övertygande. Onödiga försök till heroiserande. Någon sägs i boken ha burit 60 kg på ryggen, en uppgift som inte bär sannolikhetens prägel. När jag själv vandrade i Sarek och Kebnemassivet som 16–17 årig tränad fri idrottare hade vi drygt 25 kg i packningen. Det var tungt. Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson, man vet inte vem som skrivit vad, har någon eller båda en svaghet för lätt pretentiösa ståndpunkter och formuleringar. Ibland t o m lätt preciösa. I Kerstin Ekmans bok om skogen hölls den pretentiösa svagheten i schack av all faktuell beskrivning. Men boken tar sig och bör läsas av varje botaniskt eller kulturhistoriskt intresserad läsare. Jag har läst den parallellt med Harriet Hjorths bok ”Blomstervandringar” från 1980 som i de flesta avseenden är en bättre och läsvärdare bok. Skall du bara läsa en essäbok om botanik med allusioner till litteratur och kultur, läs Hjorths bok. Båda bör dock, om du inte är botaniker, läsas med Mossbergs ”Flora” i den andra handen för att kunna följa med i vilka växter som beskrivs.
Lycka till med läsupplevelsen, den är i båda fallen stor.
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar