En bok som kom 2007 och som jag läste då och som jag nu i mars anno 2025 läst om. En vidunderlig, välskriven och väsentlig bok. Mer om det senare.
Kerstin Ekman (KE i fortsättningen) född 1933 i Östergötland. Började sin författarkarriär som deckarförfattare, sju böcker varav minst en Dödsklockan också filmats i en sevärd och god film. KE fortsatte med ett 20-al romaner. Invald 1978 som ledamot av Svenska Akademin efter Harry Martinsson. Hon lämnade Akademin 1989 i samband med Akademins fega hantering av den muslimska fatwan mot Salman Rushdie för boken Satansverserna. By the way, Salman Rushdies är ett författeri, som jag läst, med mycket god lödighet och helt i Akademiklass. Salma Rushdie borde självfallet fått/få Nobelpriset i litteratur, men det kommer inte att hända. Jag har tillskrivit Svenska Akademin och nominerat honom flera gånger med motivering och allt, men vi vanliga dödliga kan egentligen inte nominera. KE beviljades formellt utträde 2018 i samband med den mediala och personstyrda turbulensen i Akademin.
Jag är inte djupt inläst på Kerstin Ekman varför jag avhåller mig från vidare kommentarer om hennes samlade litterära produktion.
En bok som jag dock djupläst två gånger är den nämnda ”Herrarna i skogen”. Boken är en extremt lyckad kombination av skönlitteratur, kultur- och litteraturhistoria och facklitteratur. Den är inte bara litterärt utan också faktuellt övertygande. Varje människa intresserad av ”skog” och skogsfrågor i vid mening bör läsa den. Den tillhör svensk kanon.
Visan om ”Herr Oloff rijder om Otte – drifver dagg faller rihm” inleder boken. KE deklarerar redan i förordet, ”Min glädje finns i skogen”. Både visan och glädjen präglar boken och återkommer. Boken har betydande bredd och verkshöjd med allt från litteratur och forskarrapporter till konkreta berättelser som KE:s deltagande i en älgjakt som berättas med kunnande, känsla och deltagande. Närvaron i det som händer är magnifik. Jag har aldrig och kommer aldrig att deltaga i en älgjakt, men hur det låter, luktar och känns att vara med har KE givit en levande bild. Hon iakttager allt och förmår redovisa det i litterär text.
KE är extremt bildad och beläst och kan referera och citera poeter, författare, naturvetare från Skogekär Bergbo, Olaus Magnus, Almqvist, Linné, Strindberg, Selander och många många fler och vad de sagt om skogen, om vad som hänt och händer med skogen. Den grovstammiga gammelskogen finns inte längre. Den är borta för alltid. Skogen är egentligen inte längre skog utan gran- eller tallplanteringar i snörräta rader med död markvegetation. I synnerhet granen planteras och har planterats av skogsindustriella skäl. Det KE inte tar upp är att en ren granskog utan rejäl inblandning av löv brinner hårt, snabbt och svårsläckt. Den röde hanen tar snabbt stora ytor, typ Hälleskogsbranden i Västmanland. Granen är också med sina stora vindfångande barrtäta grenar ett lätt offer för stormvindar med stora arealer som skövlas snabbt, typ Gudrun 2005.
KE har en relation, en mycket positivt nyfiken relation, till skogen alltsedan hon var liten. En historia hon redogör för är talande och unik. KE är mörkrädd skriver hon och när hon är ensam hemma i huset och maken är bortrest är hon rädd, tittar under sängen, i garderober så ingen är där. När det knäpper och knakar i huset, som det gör i trähus, av vind eller kyla så klär hon på sig lämnar huset och går ut i kolmörka skogen. Där är hon inte rädd utan trygg och säker. Hur många svenskar reagerar så inför att lämna bostaden och gå ut i mörka skogen en natt?
Inadvertenser finns dock också. KE är en skönlitterär författare utan vetenskaplig skolning och insikter i källkritik. Det märks ibland i de faktoida delarna. Uppgifter anförs exempelvis utan källa eller relevans till varandra. Ibland saknar uppgifter sannolikhet. Den första fråga ni bör ställa er när ni tar del av uppgifter i media, böcker och liknande är, bär uppgiften sannolikhetens prägel? Mycken fake news kan avfärdas bara med den enkla frågan. Tänk om riksdagspolitiker insåg och tillämpade rådet.
Jag ger ett konkret litet exempel på avsaknad av källkritisk hållning. KE har suttit i en församlingssal och lyssnat till och antecknat berättelser från gamla skogshuggare och hästkörare, pensionerade för decennier sedan. Anteckningarna blir grund till ett kapitel. Det är inget fel i det. Det kan bli intressanta berättelser om huggarnas och körarnas personliga upplevelser och föreställningar men de kan endast med stor försiktighet användas som faktakälla. Ett exempel; KE påstår via en ”källa” att man lastat 13 ton sågtimmer på en hästdragen släde i vinterväglag i skogsterräng. Det är högst osannolikt. Scania som tillverkar världens starkaste lastbil. En 770S V8 på 750+ hästkrafter drar ett lass timmer på 68 ton på anlagd väg. EN häst drar inte på snöiga och isiga vintervägar ett timmerlass på släde på 13 ton. Simple as that.
Det visar faran med skönlitterära författarens ambitioner att berätta om verkligheten med faktoida anspråk utan att ha källkritisk skolning.
En personlig utvikning på det temat. Sonen gav mig en gång en mössa med texten ”Old Guys Rules”. Det är lite av det över KE:s avlyssnande av de gamla skogshuggarna och körarna. De kände nog att de framför sig hade ett oerfaret kanske naivt fruntimmer; henne kan vi dra riktiga rövarhistorier för. KE:s egen text vittnar om det utan att författarinnan är medveten. Undertexten på min mössa är än bättre ”The Older I Get The Better I Was.” Precis så är huggarnas och körarnas berättelser och det gäller många av oss äldre djupt livserfarna män, inklusive undertecknad, vi brer på ordentligt när vi drar våra battle stories och gör dem bättre och bättre för var gång de berättas. Mänskligt och manligt! Ni skulle höra mina battle stories som konsult på svenska statens uppdrag i det gamla sönderfallande Sovjetunionen och övergången under Jeltsin till Ryssland, typ seminariedeltagare med 9 mm Makarovpistoler innanför tröjan. The rest about 9 mm Makarov is silence. The Older I Get The Better I Was.
KE skriver om den ”lilla vitryggen”. Men den vitryggiga hackspetten är inte liten, den är den största av brokspettarna. Det är inte för att vara petimäter eller besserwisser som jag påpekar detta utan för att visa lite kritisk distans till en bok som drabbat mig med sin djupa kvalitet och inlevelse.
De finns fler liknande inadvertenser i de faktainriktade delarna men de är inte så många eller grava att det på något sätt skämmer den suveräna och vidunderligt intressanta och välskrivna boken. Kerstin Ekman skriver en fantastiskt varierad, detaljrik prosa fylld av känslor inför växtlighet, djur och natur med en skoglig närhet och skogliga upplevelser som gör boken levande och drabbande in på bara skinnet, nåja kanske inte i mitt fall, snarare intellektuellt.
Är du det minsta intresserad av miljö, skog och vart den svenska skogen varit på väg sedan århundraden LÄS BOKEN!
Våtsjön den 27 mars 2025
Lennart Waara
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar