INLEDNING
I Bödaskogen på norra Öland finns unika lämningar efter hus, gårdar, hägnader, åkrar och ängar. Det är resterna efter hela byar inkluderande gravar och gravfält från tidsperioden 200–700 e.Kr. Artefakterna är synliga än idag i landskapet. Det finns omkring 1 300 bevarade huslämningar kvar i landskapet. Böda socken är den av Ölands socknar som har flest järnåldershus – hela 175 stycken. Det fanns fler småbyar i Böda socken under järnåldern än det gör idag. Bödaskogen betraktades under århundraden som en häradsskog, där bönderna i de tio nordligaste socknarna kunde hämta virke och släppa sina djur på sommarbete. Det har gjort att de gamla järnåldersbosättningarna bevarats och inte odlats bort som på andra ställen på Öland. Byn vid Rosendal är den bäst bevarade av byarna i Böda socken.
Under högmedeltiden skedde strukturella agrara förändringar då åkermarker och ängsmarker anpassades till ett mer regelbundet åker- och trädessystem. Det så kallade solskiftet. Gårdsvis hägnade marker slogs samman till större kollektiva enheter. Denna strukturella omorganisationen av byarna till radbyar finns kvar i södra Öland än idag.
Majoriteten lämningar efter järnåldershus försvann sedan med förändringarna av det öländska jordbruket vid mitten av 1800-talet och fram till början av 1900-talet. De odlades bort. Stora arealer av öns ängsmarker förvandlades till åker.
Denna text om Rosendals by bygger på Henrik Fallgrens forskningsrapporter som anges i slutet av texten. En bakgrund till Fallgrens djupstudium av bl.a. Rosendals by är diskussionen bland historiker och arkeologer om järnålderns etableringar och bosättningar skedde i form av enskilda gårdar eller i form av byar.
“Today it is a common notion among scholars of Swedish settlement history that settlement during the Iron Age solely consisted of single farms, and the existence of larger prehistoric settlements has persistently been denied, no matter which part of the country has been studied”.
Fallgrens slutsats, efter arkeologiska undersökningar bland annat på Öland, i den diskursen är entydig. “Village settlements have in my opinion been the normal form of settlement during the Iron Age”.
Vy över Rosendals by som den ser ut idag. Stenlämningar efter husgrunder/husväggar och boskapsinhägnader. Bilden är hämtad från Google Maps.
Nedanstående bild visar vad som är vad i flygbilden ovan. Bilden är hämtad från Fallgren. Det svarta är husgrunder, det blå är murar och inhägnader, det gröna är åkrar. Svarta punkter är enskilda gravar. A och B är de arkeologiskt undersökta husen.
ALLMÄN BAKGRUND
Rosendals by i Bödaskogen på norra Öland är en av flera synliga världsunika bylämningar. Byar som var aktiva under romersk järnålder, folkvandringstid och en bit in på vendeltid dvs tidsperioden 200 – 700 e.Kr. Rosendals by var aktiv under århundradena mellan 300 – 600 e.Kr.
Till bilden hör också att byn övergavs under 600-talet. Varför frågar man sig? Svaret hänger sannolikt samman med den klimatförsämring som inträffade under 500-talet. Två större vulkanutbrott 536 och 540 gjorde att solen förmörkades och därmed upphörde nödvändig ”global warming” av jorden. Bevis för vulkanutbrotten har belagts via borrkärnor i polära permaisar. Åren 536 och 542 hade vi mycket kalla somrar i Norden. Hela perioden 536 – 600 hade kallare sommarklimat. Tiden kallas för ”lilla istiden”. Temperaturen var ett par grader lägre än normalt. Det vet man med exakthet genom att undersöka årsringar på träd från den tiden genom s.k. dendrokronologisk undersökning som visar hur trädens tillväxt sett ut mellan sommar och vinter och över åren. Jämförelser med normala år visar under vilka klimatologiska betingelser trädtillväxten skett.
Andra belägg kan hittas i skrivna texter. Senantika författare talar om den justianska pesten som kom in från öster, även boskapspest förekom som kan sammanhänga med den ovan nämnda klimatförsämringen. Vikingatidens berättelser om ”fimbulvintern” kan också härröra från den kallare perioden några hundra år före vikingatiden. Till ”fimbulvintern” återkommer vi i kommande kapitel.
Den ”lilla istiden” orsakade direkt stora förändringar för befolkningen i det dåvarande områden som skulle bli Svea rike och Sverige. Befolkningen halverades. Bebyggelsen minskade. Mellan 50 och 60 procent av bebyggelsen i östra Mellansverige försvann. Stora områden avfolkades helt. Norrland säckade ihop bosättnings- och befolkningsmässigt och försvann i praktiken i 150 år. Den enorma mängd guldfynd man hittat som vid den tiden offrats till gudarna/makterna i offermossar/sjöar, ex Skedemosse på Öland, kan sammanhänga med den för dåtidens människor traumatiska förändringen och klimatförsämringen, som man naturligtvis inte kunde förstå men väl se och uppleva. Man offrade till de gudar och krafter man hade tilltro till och trodde på. Arkeologer hittar brakteater med sönderklippta figurer som skändades som hämnd. Sannolikt ett mänskligt utslag av desperation inför dramatiska förändringar som man inte förstod.
FIMBULVINTERN
Fimbulvintern har behandlats utförligt av professorn i arkeologi vid Uppsala universitet Bo Gräslund. Vi bygger redogörelsen på och citerar ur Gräslunds texter.
Under en period som identifierats till efter 536 och 540 e.Kr. kan forskarna, i de grönländska och antarktiska isarnas avlagringar, påvisa kraftiga ansamling av sulfater som är rester av vulkanisk svaveldioxid. Dessa har fallit ner på isarna efter att under åratal ha cirkulerat i stratosfären och hindrat solen att värma jorden. Det första vulkanutbrottet förefaller ha skett i början av mars år 536 e. Kr. någonstans i västra Nordamerika, det andra utbrottet år 540 i tropikerna, troligen i södra Mexico eller El Salvador. Ett tredje mindre vulkanutbrott kan ha skett år 547.
Man kan med säkerhet konstatera att perioden 536–545 e. Kr. har varit det kallaste decenniet på flera tusen år. Fyra/fem av nämnda år har tolkats som direkt katastrofala för jordbruk, bosättning och befolkning i Skandinavien.
Det arkeologiska materialet visar att bebyggelse och antalet människor minskat över en kort tidsperiod med femtio–sjuttio procent. Folkmängden under den klimat- och ordlingsmässiga ”veritabla guldålder” som rådde i Norden de föregående århundradena kan beräknas ha uppgått till cirka 700 000–800 000 människor i Sverige. Det innebär att närmare en halv miljon människor dog. Det är en oerhört dramatisk förändring som måst ha satt mentala kanske också fysiska spår, rena trauman, i de människor som överlevde. Sannolikt berättade man sedan i generationer om det som hänt, kanske med allt mer mytiska och mystiska inslag i förklaringarna. Den faktiska ”fimbulvintern” och berättelser om den kan tillsammans med uppkomst och inflöde av nya stammar ha kommit att spegla och skapa mytiska folktraditioner om klimat- och svältkatastrofen.
Sådana berättelser har bevarats på fornisländska i form av bland annat fornaldarsagor och Eddadikter och genom islänningen Snorri Sturlasons verk. Framförallt är det myter om Fimbulvintern som är intressant. Fimbulvintern inleder ju berättelsen om Ragnarök, ”gudarnas skymning”, då både människors och gudars värld förutspås gå under.
I Eddadikten Gylfaginning berättas vad som händer under Fimbulvintern som föregår Ragnarök. ”Det första är att den vinter som kallas Fimbulvintern kommer. Då yr snö från alla håll, då blir det mycket kallt och vassa vindar. Solen har ingen verkan. Tre vintrar kommer i följd och ingen sommar emellan”.
I klartext fastslås att sommaren uteblir två år i rad. Orsaken säges vara att solens uppvärming av jorden inte längre verkar. Exakt det som forskarna konstaterat skedde klimatmässigt under några somrar. Det intressanta är att en i stort ordagrann beskrivning föreligger mellan den norröna traditionen om Fimbulvintern och de senantika skribenter som skriver att solen är skymd två somrar i följd. Gränsen mellan årstiderna har suddats ut.
Flera bysantinska och senromerska skribenter har beskrivit hur solen under mars månad år 536 e. Kr. fördunklades och förblev så gott som osynlig under så lång tid som ett och ett halvt år med svåra följder för väder, jordbruk, försörjning och samhälle också i norra och östra Medelhavsområdet.
Det som gör föreställningen om Fimbulkatastrofen så stark vetenskapligt är att den bygger på inbördes oberoende källmaterial baserade på vulkanologi, glaciologi, pollenanalys, dendrokronologi, arkeologi och skrifthistoria. Det är ett sammantaget starkt vittnesmål.
”Ragnarök” och ”fimbulvinter” beskrivs i Snorres Gylfaginning med intressant språkligt innehåll som de facto innebär att det förra begreppet stämmer med det reella innehållet i det senare. Professorn emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet Bo Gräslunds slutsats är: ”Ragnarök bör således enligt min mening rimligen i första hand tydas som ’gudarnas skymning’, den förmörkelse som inte ens högre makter kunde avvärja och som därmed sågs som ett förebud om deras undergång. I så fall är det möjligt att även mytens benämning Ragnarök återspeglar den i senantika källor så väl dokumenterade solskymningen åren 536–537 e.Kr”.
ROSENDALS JÄRNÅLDERSBY – EN VÄLBEVARAD ARTEFAKT
I ruinerna efter Rosendals järnåldersby är både husväggar och hägnadsmurar bevarade, i flera fall upp till den ursprungliga höjden av 1,5 meter. Förekomsten av järnåldershushus med stenväggar är unikt för Öland jämfört med fastlandet.
Om den hustyp som under järnåldern uppfördes på Öland i jämförelse med fastlandet skriver Henrik Fallgren. ”The type of house in Öland was the so called three-aisled house, which was common in northern Europe and which had inner roof supporting posts”.
“During a large part of the Iron Age stone was used for walls and fences on both Öland and Gotland. On the Swedish mainland however, houses had wattle and daub walls during this period, while in some parts of the Swedish mainland there are fossil remains of stone fences”.
Så här kan ett hus från Rosendals by ha sett ut enligt en tecknad rekonstruktion..
En typisk Ölandsgård under 400-talet, folkvandringstid. Idyllen bröts brutalt då den i likhet med en mängd andra gårdar i Skandinavien blev liggande öde sedan invånarna troligen dött av svält under klimatkatastrofen 536–550 e. Kr. Rekonstruktionsritningen är baserad på en arkeologisk utgrävning i Övetorp, Algutsrum socken, Öland. Bildkälla: Göte Göransson, Svensk historia (Höganäs, 1984).
Nedanstående rekonstruktion visar byggnadstekniken med stengrund och stenväggar cirka 1,5 meter höga.
Bilderna visar ett rekonstruerat järnåldershus i byn Skäftekärr, Böda socken, på norra Öland. Huset är en rekonstruktion av boningshuset på den stora gården i byn Skäftekärr. Gården bestod av fyra hus – ett boningshus, ett representationshus (hall/sal), ett kok- och fähus under samma tak, samt ett fårhus. Bilden visar ett typiskt öländskt järnåldershus med stenväggar och valmat tak av antingen halm – som på bilden – eller torv. Husen hade också innerväggar av stående träplankor. Sådana innerväggar påträffades för första gången vid utgrävningarna i Rosendal 1988 och bekräftats av andra undersökningar. Foto: Bengt Nilson, 2018.
Man kan stå i byn och se samtliga i byn ingående gårdar, och längre bort ser man eller anar man byns gravfält, belägna i olika väderstreck. Fossilåkrar kan ses med konkav yta.
Bilderna nedan visar husgrunder och murar/stengärdesgårdar i Rosendals by
Husgrunder, murar och stengärdesgårdar och en fägata.
Den dominerande näringen i Rosendals by var boskapsskötsel som förutom kött, mjölk, smör, ost, hudar och annat direkt från djuret också gav mängder med gödsel för åkrarna som bidrog till att öka skördarna av korn. Fallgren konstaterar ”the economic role of stockraising was important”.
Byn hade som en följd av den huvudsakliga boskapsskötseln mer ängsmark än åkermark. På åkermarken odlades korn för ölbryggning. Öl var en mycket vikt dryck som föda men hade också enormt stor social betydelse. I alla tänkbara sociala sammanhang, möten, besök, blot etc. serverades öl.
Järnålderstiden på Öland var således en markant kött- och ölkultur.
Den dåtida sociala hierarkin avspeglar sig mycket påtagligt i de olika fortfarande synliga gårdsstorlekarna.
Av de två minsta gårdsstorlekarna finns det idag kvar ca 1 000 stycken. Av nästa kategori, gårdar med tre hus, finns det ca 100 och av de största gårdarna med fyra eller fem hus finns det endast 18 stycken. Golvytan hos gårdarna varierar mellan 110 kvadratmeter och över 800. Bildkälla: Jan-Henrik Fallgren, Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland 200–1300 e.Kr. (Uppsala, 2006), Figur 55, s. 143.
Det finns, som figuren ovan visar, fyra gårdsstorlekar där de minsta består av endast ett hus. De flesta gårdarna, ca 1 000 stycken på ön som helhet, tycks emellertid ha bestått av eller eller två hus. Nästa steg i den sociala hierarkin representeras av tre hus per gård, vilka är förhållandevis ovanliga. De allra största, den dåtida aristokratins gårdar, är gårdar bestående av fyra eller fem hus. De största gårdarna kunde ha tre eller fyra gärden. De största gårdarna hade också den största åkerarealen på mellan tre och fyra hektar. Åkerytorna låg i regel alldeles intill husen i gårdarna oavsett gårdsstorlek. I regel hade de minsta och de vanligaste gårdarna endast ett gärde, som innehöll både ängs- och åkermark.
Den hägnade åker- och ängsmarken till varje gård var särhägnad och utgick alltid från varje enskild gårds hus eller tun. Varje gård hade således sina ängs- och åkermarker närmast intill gårdshusen. Fägatorna som man kan se på ovanstående fotografier bildades där de olika gårdarnas inhägnader möttes.
Alla storgårdar på Öland är internationellt jämfört väsentligt större än samtliga undersökta kungliga anglosaxiska gårdar och identifierade kungliga brittiska och iriska samtida residens.
Fallgren sammanfattar den ölandska järnåldersbyns viktigaste karaktäristiska:
* “Building» are always centrally placed in the infield lands.
* Cattle roads, most often shared, connect the different farms with the common lands and with each other.
* Stone walls surround irregularly shaped enclosures of similar size.
* One, two or sometimes several large gardens are placed in direct connection with the farm, so that they sometimes form a pattern similar to the rings of a tree.
* The arable land is mainly concentrated close to the farm buildings.
* One farm is always larger than the other farms in the village.
* The cemeteries are usually situated where the infield lands end and the common lands start. There are often two and sometimes three cemeteries, which are placed in the direction of the nearest neighbouring villages”.
Idag kan man som historisk besökare verkligen uppleva järnålderns historisk vingslag genom att vandra i Rosendals by på samma gator som de dåtida människorna och djuren gick på. Man kan fortfarande se var åkrarna låg inom byarna, likaså kan man se ängarna och hagarna i de hägnade markerna. Man kan gå in genom de öppningar i husen, där dörrarna en gång suttit. När man stiger in i en husgrund kan man se att huset hade tre rum. Genom fynd i ett av de utgrävda husen kan arkeologerna tydligt identifiera de olika rummens funktion. I det första rummet hittades artefakter som pekade på att en vävstol stått i rummet. Man hittade också pärlor. Genom en dörr kom man in i det andra rummet där man hittade 3 – 4 eldhärdar för matlagning samt rester som visar att det funnits bänkar runt väggarna. I det tredje rummet hittade man keramik från förvaringsgropar. Utanför husen har arkeologerna hittat kokgropar och smält brons. Odalmännen kunde således själva smälta brons.
Även i mindre gårdar har man hittat exklusiva varor. Den aktuella perioden var sannolikt rik på ett sätt som skiljer sig markant från senare tider då man inte hittar några exklusiva varor i de mindre och enklare husen.
Man kan vidare vandra genom byarnas marker tills man kommer till bymarkernas utkanter där gravfälten låg. Gravar och gravfält ligger som regel precis utanför de hägnade markerna till varje by, där allmänningarna och betet tog vid
Karaktäristiskt för järnåldersbyarna är att gårdarna inom varje by låg spridda från varandra med ett avstånd på mellan 50–200 meter och att gårdarna var förbundna med varandra och utmarkerna kring byarna med fägator. Varje gård hade sina ängs- och åkermarker närmast intill själva gårdshusen.
Om odlingsmönster och försörjning skriver Fallgren: “Field cultivation in historical time was always carried out separately by each farm, both in regulated and unregulated villages. Harvesting, however, could involve the participation of neighbours”. Varje familj I byn skötte sin gård men när det var nödvändigt hjälptes man åt.
“Contemporaneous archaeological sourcematerial has without exception shown that the greater part of the farms, during almost the entire Iron Age, represent units of cultivation of a size large enough for a nuclear family”. De gårdar vi kan se på de inledande kartorna var således tillräckliga för att permanent försörja en familj som sannolikt bestod av över tio personer, aktiva, åldringar, barn och slavar inräknade.
“Also, house foundations and farms that have been studied almost always point towards livestock kept individually by each farm”.
Det som höll samman järnåldersbyar var sannolikt släktskap. Det var också släktskapet och arvet av gården och marken och eventuell nyodling av exempelvis söner utanför men i anslutning till byn som skapade byarna. Byarna bestod av en majoritet besläktade personer och att det var just släktskapet som var det sammanhållande kittet. Tilläggas bör att varje bygd sannolikt har haft sina egna (valda?) ”kungar” och att månggifte kan ha förekommit under denna period.
Internationella jämförelser visar att Bödaskogens be-byggelselämningar från järnåldern på flera olika sätt är unika, inte bara i ett öländskt, nationellt och skandinaviskt perspektiv, utan även i ett internationellt europeiskt perspektiv.
Källor:
Fallgren, Henrik, De välbevarade järnåldersbyarna på norra Öland – unika i Europa, Historielärarnas Förening. Årsskrift 2020
Fallgren, Henrik, The Concept of the Village in Swedish Archeology, i Current Swedish Archeology, Vol. I. 1993
Gräslund, Bo, Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e. Kr. Saga och Sed 2007
Gräslund, Bo, Fimbulvintern. Den största katastrofen i Nordens historia. Historielärarnas Förening. Årsskrift 2018.
Bilder och kartor från ovanstående texter samt från internet och Wikipedia.
lennart waaras blogg 
Lämna en kommentar